Livsmedels- och jordbrukspolitik

Hur ska ett land gå till väga för att förse sin befolkning med prisvärda, och bra, livsmedel?
Den ovanstående frågan är utgångspunkten för livsmedels- och jordbrukspolitiken. Kampen har länge stått mellan grupper som förespråkar frihandel för jordbruksprodukter och de som förespråkar en hög självförsörjningsgrad. Förespråkarna för frihandel vill ha billiga livsmedel och tycker att det är bra att den inhemska jordbruksmarknaden får konkurrens utifrån. De argumenterar också för att fattiga kan få igång utvecklingen genom export av livsmedel till rikare länder. De som däremot förespråkar självförsörjning, eller en så stor inhemsk produktion som möjligt, varnar för att det kan uppstå situationer där prissvängningar på världsmarknaden gör nödvändiga basvaror svåröverkomliga. Dessutom mekar de att en levande landsbygd är positivt, då det vid frihandel finns en stor risk att landsbygden avfolkas.
Förespråkarna för självförsörjning anser också att det är viktigt är jordbrukare har en har en lönenivå likvärdig andra grupper i samhället. Jordbrukarna utgör även en stor lobbygrupp.

Jordbruket i Sverige är en näringsgren som ständigt är i förändring, men målet har dock varit att så långt som möjligt göra landet självförsörjande. Beslutfattare baserade sin politik på erfarenheter från de båda världskrigen under 1900-t, då det var brist på mat vilket tvingade myndigheterna att införa ransoneringar. Efter krigen fick jordbruket statligt stöd för att skapa en högre avkastning, men resultatet blev en allt större produktion. Idag har mycket jordbruksmark lagts i träda och tagits ur drift, dock kan en ökad efterfrågan på livsmedel och alternativa bränslen leda till att markerna åter odlas.

Livsmedels- och jordbrukspolitik inom EU
Sverige är medlem i EU, och är därför också en del av EU:s gemensamma livsmedels- och jordbrukspolitik. Jordbruksprodukter som produceras inom EU ska fritt kunna röra sig på den gemensamma marknaden. Men EU hindrar också jordbruksprodukter utanför EU att komma in på marknaden, då egenproducerade livsmedel anses ha företräde.
EU har satt upp fem mål för jordbrukspolitiken:
- Att höja produktiviteten inom jordbruket
- Att stabilisera marknaden för jordbruksprodukter
- Att garantera konsumenter tillgång till jordbruksprodukter till rimliga priser
- Att garantera en skälig levnadsstandard för lantbrukarna
- Att trygga försörjningen med jordbruksprodukter
Dessa fem mål och en del annan information kan läsas om på EU-upplysningens hemsida.
Där står det b.la. om att EU-kommissionen har gjort en översyn av jordbrukspolitiken som kallas "hälsokontrollen", vilket resulterade i att kommissionen föreslog nya regler, som EU-ländernas ministrar sedan kom överens om i november 2008. De nya reglerna innebär bland annat att:
- Kravet på att tio procent av jordbrukarnas mark ska ligga i träda avskaffas
- Mjölkkvoterna höjs med en procent varje år fram till 2015, då de försvinner helt
- Mer pengar ska flyttas över från gårdsstödet till landsbygdsutveckling, för att gå till olika miljöåtgärder
- Tvärvillkoren, det vill säga krav som jordbrukarna måste uppfylla för att få stöd, förenklas

Det är den här delen av EU:s jordbrukspolitik som utgör irritation på den globala marknaden.
Den intensiva odlingen leder till att miljön belastas med tungmetaller och kemikalier, och det är de ständiga överskotten av livsmedel (ett resultat av de ekonomiska produktionsstöden) som ifrågasätts.
Länder utanför EU kritiserar EU:s jordbrukspolitik i t.ex. WTO (Världshandelsorganisationer) och kräver att jordbruksvaror likt andra varor ska kunna röra sig fritt utan handelshinder (tullar etc.). De anser inte att det är rimligt att EU ger bidrag till t.ex. de egna medlemmarnas mjölk- och sockerproduktion i sådan omfattning att tropiska länders mjölk- och sockerbönder blir utkonkurrerade, då EU b.la. subventionerar (ger bidrag till/stödjer) exporten av vissa varor, vilket resulterar i att bönder inom EU kan tjäna pengar på att sälja sina varor på världsmarknaden (trots att priser där är lägre än produktionskostnaderna).
Numera satsar EU på att öka produktionen av ekologiska livsmedel och att utveckla nya näringar och grödor för landsbygden, vilket ska leda till mindre produktion av livsmedel och ökad produktion av t.ex. energigrödor. Drygt 35 % av EU:s budget går till jordbrukspolitiken.
För de länder som inte skyddar sitt jordbruk med t.ex. tullar gäller priserna på världsmarknaden, där priset sätts på de stora råvarubörserna för jordbruksprodukter.
Men ofta så råder det inte fri konkurrens, eftersom stora uppköpare dominerar marknaden. T.ex. så kontrollerar endast fem företag 90 % av kaffehandeln i världen, och lika många företag kontrollerar samtidigt 80 % av tehandeln.
Med så få företag är risken stor att företagen själva kan sätta priserna, och vad är då det för ”fri” handel?

Källor: GEO-boken s. 202-203, Frihandel, Självförsörjning, Jordbruk i Sverige, EU-upplysningen, WTO och Ekologiskt jordbruk.