Den demografiska transitionen

När en statsvetare ska beskriva vetenskapen om en befolknings fördelning, storlek och sammansättning (demografi) använder man sig utav den demografiska transitionen. Den demografiska transitionen är en slags modell som visar hur en befolknings utveckling följer den sociala och ekonomiska utvecklingen. Denna modell visar övergången från ett samhälle med både höga dödstal (mortalitet) och höga födelsetal (nativitet) till ett samhälle med låga dödstal och låga födelsetal. Man har delat upp den demografiska transitionen i fem skeden, alltså i fem avgränsade tidsperioder. I dessa skeden händer det olika saker och ett land utvecklas mer och mer efter varje skede som den uppgraderas till.

Vilka länder som sägs vara världens ”barnkammare”, alltså de som föder mest barn är de länder som befinner sig i skede 2 och i början av skede 3. De länder som kallas världens ”ålderdomshem” är de länder som befunnit sig i skede 4 länge. I både skede 2 och 4 (och lite 3) tvingas man lägga ner mycket resurser på att ta hand om de unga och gamla. De länder som befinner sig i övergången mellan skede 3 och 4 har minst försörjningsbörda och bäst ekonomisk utveckling. Varför det är så är för att den relativt unga befolkningen då har större chans att förbättra sin levnadsstandard.

Ett lands utveckling beror på fyra variabler, dessa är:

· Medellivslängd

· Fertilitet

· Befolkningsstorlek

· Åldersstruktur

Nedan följer en noggrannare beskrivning om de olika skedena.

Skede 1: Denna period är ett så kallat jordbrukssamhälle. Det är inom jordbruksnäringen som en majoritet av befolkningen är verksamma och under åren med dålig skörd dör många, dvs. mortaliteten är hög under dessa år. Men under goda år med bra skörd är mortaliteten låg. Nativiteten och mortaliteten ligger i närheten av varandra, ungefär 40promille. Men på grund av svält och svåra sjukdomar så dog stora delar av befolkningen när Europa låg i denna fas, många spädbarn dog även fast fruktsamheten för en kvinna var hög. Den ökande andelen barn under denna fas leder nästan utan undantag till ökad fattigdom. Vad vi nu kan se är att både mortaliteten och nativiteten var hög, vilket innebär att befolkningen ökade mycket långsamt, befolkningen var även mycket ung. I denna fas befinner sig idag inget land i världen.

Skede 2: Nu börjar mortaliteten sjunka och det beror på bättre tillgång till mat. Vad som ligger bakom detta kan vara någon slags jordbruksutveckling och nya transportmöjligheter, även bättre jordbruksmetoder och infrastruktur. Med nya mediciner och bättre hälso-och sjukvård minskar dödligheten dessutom, fler barn överlever med hjälp av vaccination. Även fast mortaliteten sjunker så hålls nativiteten hög vilket betyder att det blir en befolkningsökning. I Europa befann man sig i denna fas under 1800-talet och nu blev det allt svårare att försörja sig på det traditionella jordbruket eftersom att befolkningen ökade fort och resulterade i att jorden inte räckte till. Många människor var därför jordlösa och fick vara lönearbetare åt kommersiellt inriktade jordbrukare. Ett land som fortfarande befinner sig i fas 2 är Angola i Afrika. Landet har en nativitet på 45 promille och en mortalitet på 24 promille.

Skede 3: När Europa hade nått denna fas var industrialiseringen igång och även urbaniseringen. Folk skaffade färre barn men folkökningen var dock fortfarande lika hög eftersom att det sedan tidigare fanns stora barnkullar. När andelen barn sjönk fick den ekonomiska utvecklingen en kraftig framåt puff. Människorna som inte hade någon jord flyttade in till städerna för att börja arbeta i industrier. Arbetstimmarna var långa och lönerna var dåliga, barn och kvinnor hade sämre lön än männen och i familjen var alla tvungna att arbeta för att man skulle få ihop inkomsterna. Varför fabriksägarna kunde hålla lönerna så låga var för att det fanns så många arbetslösa människor, arbetskraften var alltså hög, det menas med att det fanns många människor som fabriksägarna kunde anställa. Människorna i städerna skaffade sig färre barn än de på landsbygden, detta berodde på att mannen och kvinnan i städerna var yrkesverksamma och såg därför ingen mening med att ha fler barn som arbetade åt dem och hjälpte till, nej de såg mer barnen som en kostnad. Nu blev det allt viktigare med utbildning och lagar infördes som förbjöd barn att arbeta utanför hushållet (barnarbete) och som begränsade arbetsbördan inom hushållet. I denna fas uppkommer också preventivmedel på grund av att samhället är industrialiserat och lite modernare. På grund av preventivmedlet så minskar barnafödandet. Under perioden ökar antalet arbetsföra, vilket leder till möjligheter att öka den ekonomiska tillväxten. Varför vissa länder som till exempel Brasilien och Indonesien har fastnat i denna fas är för att de inte riktigt har industrialiserats klart så att säga, de har inte riktigt följt mönstret som jag berättat om tidigare. Men dessa länder kommer troligtvis att gå in i nästa fas(skede) om ett tiotal år. Denna övergång är en skördetid där det finns många vuxna och förhållandevis få barn och gamla att försörja samtidigt som inkomsterna ökar och det finns ekonomiskt utrymme att skapa ett välfärdssamhälle. Två andra länder som nu är i övergången mellan skede 3 och 4 är Indien och Kina, två av världens folkrikaste länder. I skede 3 börjar befolkningsväxten plana ut.

Skede 4: Nu är transitionen fullbordad, både mortalitet och nativitet ligger vid 10 promille och befolkningsökningen har stannat av. Men något som kan skapa problem är att det vissa år föds det många barn och andra år föds det få, detta kan få problem när det gäller skola och arbete. När en barnkull som är stor ska börja söka jobb kommer det inte finnas tillräckligt många arbeten och de år som små barnkullar ska börja söka arbeten och en stor barnkull når pensionsåldern blir det också problem, då finns det inte tillräckligt med arbetskraft för att samhället ska gå runt. Man har därför börjat diskutera att man ska höja pensionsåldern, detta ibland annat Frankrike.

Skede 5: I ekonomiskt utvecklade länder skulle befolkningen minska utan immigration, detta därför att nativiteten är lägre än mortaliteten. Den naturliga folkökningen är alltså negativ i dessa länder.

Genom dessa beräkningar kan man då se hur framtiden ser ut för ett land. Detta på samma sätt som meteorologer kan spå väder. Man kan även se att demografin bestämmer takten i den ekonomiska utvecklingen. Om barnafödandet i utvecklingsländerna skulle avta skulle det skapa förutsättningar för en snabb industrialisering och ökad genomsnittsinkomst. Många av 1900-talets u-länder kommer ha förvandlats till samhällen med få barn, lång medellivslängd och hög konsumtion år 2040.

Genom denna modell kan vi se i förväg hur ett land ska eller bör utvecklas. Detta anser jag vara bra för till exempel dagens u-länder, de har nu en chans att se vad de ska göra för att få en puff framåt i utvecklingen. Man kan även använda sig utav olika slags index för att bedöma ett lands utvecklingsgrad. PQLI - Physical quality of life index, är en av de mest använda. PQLI använder sig utav tre olika kriterier för att man sedan ska kunna poängsätta den och räkna ut medeltalet. Om ett land får ett lågt värde i detta index betyder det att landet är underutvecklat. Kriterierna är: Förväntad livslängd, läskunnighet och barnadödlighet. Ett annat index där fler kriterier används är FN:s HDI, Human Development Index.

Källa: Se text, även GEO-boken s.118-121