Det finns två huvudsakliga teorier om befolkningens hållbarhet. Den ena står Thomas Malthus för, och den andra står Esther Boserup för. De har olika uppfattningar om vad som händer när det inte finns tillräckligt med resurser för befolkningen.
Malthus teori säger att befolkningen ökar mycket snabbare än produktionen av mat och matresurserna.
Malthus var en engelsk präst och ekonom som levde på 1700-talet. Medans de flesta andra vetenskapsmän på 1700-talet tyckte att en stor befolkning var positivt tyckte Malthus motsatsen. Han menade att befolkningen ökade snabbare än vad tillgången till livsmedel gjorde, vilket ledde till svält och ökad dödlighet. Då återställs befolkningsnivån till en jämviktsnivå där livsmedel och resurser räcker till. Men när befolkningsnivån åter har nått en nivå då resurserna är tillräckliga ökar befolkningen på nytt.
Han menade att befolkningen ökar exponentiellt (2, 4, 8, 16, 32 etc.), vilket menas att antalet individer ökar med en konstant faktor under en bestämd tidsperiod. Men han menade att livsmedel bara kunde växa aritmetiskt (2, 4, 6, 8 etc.), det vill säga att det ökar (eller minskar, men inte i det här fallet) med ett konstant värde, t.ex. att det ökar med 2 hela tiden. Med detta menade han att befolkningen ökade snabbare än vad produktionen på mat gjorde.
I mitten av 1900-talet kom Malthus idéer tillbaka, hans anhängare kallas nymalthusianerna. De menar att jordens resurser är begränsade och ju fler människor desto större tryck på våra resurser blir det. De tror att genom att minska befolkningsökningen och befolkningen (genom familjeplanering och barnbegränsning) så kommer man att förhindra världssvält och ständig fattigdom. Men på Malthus tid ansåg de flesta filosofer att det var fel att skylla fattigdomen och svälten på folkökningen, utan att det var ekonomiska och politiska skäl som stod bakom det. På senare tid har man kunnat visa att det går att kombinera folkökning med ökat välstånd.
Den andre teorin, som Esther Boserup står för, menar att det är befolkningens storlek som avgör tillgången på mat.
Boserup var en dansk ekonom och författare, och har arbetat b.la på FN. Under 1960-talet gjorde hon historiska jordbrukssamhällen och såg att en folkökning kunde leda till nya odlingsmetoder och ny teknik. Hon kom fram till att en folkökning kan sätta igång en teknisk utveckling och istället för svält leder en folkökning till överskott av livsmedel och ökad välfärd.
Boserups anhängare har en optimistisk syn på framtiden och människornas förmåga att anpassa sig till innovationer (nya idéer, produkter, tjänster osv.).
Man kan sammanfatta Boserups teori med "nöden är uppfinningarnas moder".
När människan tvingas till större ansträngningar att finna mer resurser kommer hon på nya metoder för markutnyttjande och nya tekniska lösningar för produktion av dessa.
Om jag sammanfattar de här två teorierna så känns Malthus teori väldigt föråldrad, där den enda utvägen är kontroll av befolkningstillväxten. Han tänkte bara i nuet och hade ingen framtidsvision om mänsklighetens utveckling.
Boserups teori däremot går ut på att tänka framåt och hon ser en utveckling av människans kunskap och anser att en större befolkningsmängd även skapar en större kunskapsmassa och i och med det även kan utveckla tillgängliga resurser.
Källor: GeoBoken (s.131), wikipedia, ThinkGeography.
Jag kan hålla med dig om att Malthus teori inte håller i längden och att den är väldigt föråldrad, men samtidigt tänker jag på om det finns brister i Boserups teori. Även om befolkningsmängden blir större och kunskapsnivån stiger behöver inte det betyda att resurserna stiger eller blir bättre.
SvaraRaderaDet pratas ju hela tiden om hur vi tar slut på tillgångar och resurser i naturen och enligt mig är det dem viktigaste resurserna vi har. Även om vi nu har kommit till ett stadie där vi har kunskapen om hur vi kan tillverka produkter eller varor som liknar det naturliga finns det ändå en massa tillsatser och människans kunskap kanske inte leder till något bra jämt ändå?
År 2010 tackade Sverige ja till något som kallas köttklister. Med hjälp av detta kan vi klistra ihop mindre filéer med varandra så att de ser ut som en hel stor. Klistret ska inte ta någon skada för kroppen men det är ej naturligt och vem vill har ”klistermat”? Inte jag i alla fall.
Men dock inte att Boserups teori inte är bra, tycker hon har väldigt bra tankar och kan hålla med om det hon säger. Ville bara påpeka det att människans kunskap kan ibland kanske få lite för långt och leda till något sådant som köttklister… men antar att människans strävan efter pengar inte har någon gräns.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6572807.ab
Jag håller med Molthus teori!
SvaraRaderaEn artikel från 2008 i Sydsvenskan (länk 1) berättar att en miljard människor i världen lever i en extrem fattigdom (på mindre än en dollar om dagen). Samma artikel berättar att var sjunde person i världen somnar hungrig.
En miljard människor, det är som om man skulle ta hela Sveriges befolkning och multiplicera med ca 111. Det är OTROLIGT många människor!
Något jag funderar på är att om vi inte kan hjälpa de människor som redan lever här på jorden, om det redan finns 1 miljard människor som lever i extrem fattigdom, hur ska vi då kunna hjälpa ännu fler människor? Vi hjälper ju inte de som redan lever i fattigdom tillräckligt nu, så varför skulle det ändras om jordens befolkning blev ännu större? Varför skulle vi bli bättre på att dela upp resurserna om vi blev fler när vi inte är bra på det nu?
Det finns en mycket stor risk för att det blir en ökning av människor som behöver hjälp om befolkningsökningen fortsätter eftersom befolkningsökningen främst sker i fattiga länder. (länk 2)
Jag anser att det verkligen inte borde ske någon befolkningsökning framöver, vi måste ju ta hand om de människor som redan finns! Jag menar inte att inga nya barn ska födas utan jag menar att det inte ska bli en ökning av människor (fler människor som föds än som dör).
Hur ska vi då lyckas med det? Man kan väl inte säga att varje familj får föda max 2 barn, då lever vi väl inte i en demokrati längre?
I den rika världen har faktiskt nativiteten minskat, det föds lite färre barn nu än förut (enligt en film av SVT:s Pär Holmgren på stallom.se, länk 3). I filmen säger man att ett sätt att förhindra befolkningsökningen är att öka levnadsstandarden i de fattiga länderna. Man tror att det skulle fungera för att i den rika världen har som sagt nativiteten minskat (länk 4) när vår levnadsstandard har blivit högre och vår utbildning har blivit högre.
Så för att minska befolkningsökningen måste vi försöka öka levnadsstandarden i de fattiga länderna!
Bloggaren skriver ”På senare tid har man kunnat visa att det går att kombinera folkökning med ökat välstånd”. Den undersökningen skulle jag vilja se, jag tycker inte att det låter särskilt troligt alls.
Som jag skrev tidigare, om vi inte kan ta hand om den befolkning som lever på jorden idag, hur ska vi då kunna ta hand om* ännu fler?
*Ta hand om, d.v.s. se till att alla människor lever ett liv där de får mat och vatten så att de klarar sig. Se till att jordens resurser är uppdelade rättvist!
1. http://www.sydsvenskan.se/varlden/article292935/Sa-manga-lever-pa-under-en-dollar-om-dagen.html
2. http://www.samhallskunskap.se/mil_befolkning.shtml
3. http://stallom.se/tag/befolkningsokning/
4. http://www.mimersbrunn.se/Sverige_Nigeria_14457.htm Bläddra ner till ”Nativitet/moralitet Sverige”
Jag håller helt med dig, nummer 31! Jag anser att Molthus teori är den som skulle fungera för en långsiktig hållbar utveckling, och jag tycker också att vi människor som redan finns på jorden har ett ansvar att ta hand om dess resurser och inte vara så själviska.
SvaraRaderaJag tycker absolut inte att vi borde införa något så fruktansvärt som ettbarnspolitik, men däremot kan vi genom att öka globaliseringen och t. ex adoptera fler barn underlätta arbetet mot fattigdomen i världen. För trots allt så är fattigdomen nog ändå det största problem orsakat av ofördelade resurser.
Att samla ihop allting på jorden och fördela jämt på varje människa är en omöjlighet, och det är därför förståeligt att arbetet mot en mer jämställd värld tar oerhört lång tid. Men det finns många åtgärder som kan tas för att effektivisera arbetet.
På sidorna 12, 13 och 14 i det här arbetet: http://www.sweden.gov.se/content/1/c6/10/64/33/9d851a65.pdf kan vi med hjälp av tabellerna se att mortaliteten och nativiteten kommer närmare varandra i både Sverige, Japan och Iran (och säkerligen även fler länder). Detta innebär att medellivslängden i dessa länder ökar och de yngre medborgarna kommer inte ha råd att försörja de äldre (källa: http://s2ochekonomin.wordpress.com/2009/05/03/del-3-minskande-nativitet/).
Under denna sistnämnda länk kan även läsas att då dagens 40- och 50-åringar gått i pension kommer arbetskraften minska kraftigt vilket skulle innebära stora problem ekonomiskt och många företag skulle gå under.
Om nativiteten ökade skulle istället arbetslösheten bland unga öka, och för att få fler arbetstillfällen skulle vi behöva öka produktiviteten vilket skulle leda till att naturens resurser skulle ta slut ännu snabbare.
Frågan som då återstår är: Ska vi arbeta för en jämn befolkningsutveckling, med lika hög mortalitet som nativitet, för att värna om miljön och våra resurser? Eller ska vi för ekonomins skull istället försöka höja nativiteten? För mig är svaret självklart, men det är politikerna som bär det tyngsta ansvaret. Och just nu gör de inte så mycket annat än blundar för de problem som kommer allt närmre.
habibi jag bror du har fel och så dära
SvaraRadera